Välkommen att vara med i utställningen
Att tala sant om livet!
Alla som vill får delta. Vi hoppas få verk i många olika material och former. Bilder, texter, sånger, skulpturer, broderier, osv.
I bibeln finns en bok som heter Psaltaren och den är en bön- och sångbok om livet så som det verkligen är. Det vill säga, där finns rop på hjälp, där finns den stora glädjen och tacksamheten, där finns ilskan, hatet och sorgen. I psaltaren finns texter om ensamhet och om känslan att vara innesluten i Guds kärlek och omsorger. Vi hittar också texter om när det känns som att Gud övergett oss och texter om att känna sig sedd.
Vi i Skårekyrkan hoppas och tror att du också har känt många av dessa känslor och därför kan känna igen dig i psaltarens texter. Därför önskar vi att varje verk relaterar till någon text i just Psaltaren. Om du inte vet hur du ska hitta Psaltaren så finns den att läsa HÄR eller att lyssna på HÄR och HÄR.
Vill du få hjälp att välja en psalm så hittar du längre ner några att välja på. Verket måste givet vis inte referera till hela psalmen.
Anmäl dig och ditt verk till anmalan@skarekyrkan.se senast 26/4, eller innan platserna tar slut.
Verken lämnas i Skårekyrkan senast 28/4 2026.
Psalmförslag om du vill ha hjälp att välja en psalm för ditt konstverk
Psalm 22
För körledaren. En psalm av David.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro.
Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång.
På dig förtröstade våra fäder, de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
De ropade till dig och blev räddade, de litade på dig, och du svek dem aldrig.
Men jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar.
Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet:
»Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom – han är ju älskad av Herren.«
Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst.
Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
Dröj inte långt borta, jag är i nöd, och ingen finns som hjälper mig.
Tjurar skockar sig runt mig, jag är kringränd av bestar från Bashan.
De spärrar upp sina gap som rovlystna, rytande lejon.
Jag rinner bort likt vatten som slås ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst.
Min mun är torr som en lerskärva, tungan klibbar vid gommen.
Du lägger mig i gravens mull.
Hundar samlas runt mig, jag omringas av en hord av våldsmän.
Händer och fötter är skrumpnade, jag kan räkna varje ben i min kropp.
De står där och stirrar på mig, de delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder.
Men du, Herre, dröj inte långt borta, du min styrka, skynda till min hjälp!
Rädda mig undan svärdet, mitt liv ur hundarnas våld!
Rädda mig ur lejonets gap, mitt arma liv undan vildoxens horn!
Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder, i tempelskaran skall jag prisa dig.
Ni som fruktar Herren, prisa honom, ära honom, Jakobs ätt, bäva för honom, Israels ätt!
Ty han föraktade inte den svage och vände inte ryggen åt hans nöd, han dolde inte sitt ansikte utan hörde hans rop om hjälp.
Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran.
Inför dem som fruktar Herren får jag frambära de offer jag lovat.
De betryckta får äta och bli mätta, de som sökt sig till Herren får prisa honom.
– Må ni alltid vara fyllda av livsmod.
Hela jorden skall minnas vad som skett och vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe inför honom.
Ty kungamakten är Herrens, han härskar över folken.
De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom.
Men jag lever för honom, och mina barn skall tjäna honom.
De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.
Psalm 23
En psalm av David.
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.
Ps 77
För körledaren. Av Asaf, en psalm.
Jag ropar till Gud med hög röst, jag ropar till Gud, må han höra mig.
I nödens stund söker jag Herren, hela natten sträcker jag ut mina händer utan att tröttna.
Ingenting ger mig tröst.
Jag tänker på Gud och suckar.
Jag grubblar och krafterna sviker.
Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord.
Jag tänker på forna dagar, minns längesedan gångna år.
Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.
Förkastar Herren för alltid, skall han aldrig mer visa nåd?
Är hans trofasthet slut för all framtid, är hans löfte upphävt för evigt?
Är Gud inte längre god mot oss, står vreden i vägen för hans barmhärtighet?
Jag tänker: Det är detta som plågar mig, att den Högste inte handlar som förr.
Men jag minns Herrens gärningar, jag minns dina forna under.
Jag tänker på allt vad du gjort och begrundar dina stora verk.
I helighet, Gud, går du fram. Vilken gud är så stor som du, o Gud?
Du är den Gud som gör under, du visade folken din kraft.
Med stark arm befriade du ditt folk, Jakobs och Josefs ättlingar.
Vattnen såg dig, o Gud, vattnen såg dig och skälvde, djupen bävade.
Från skyarna strömmade vatten, åskmolnen mullrade och dina pilar flög.
Din åskas vagnshjul dånade, blixtarna lyste upp världen, jorden darrade och skälvde.
Genom havet gick din väg, din stig gick genom stora vatten – du lämnade inga spår.
Du ledde ditt folk som en hjord, dess herdar var Mose och Aron.
Ps 139
För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.
Döda de onda, Gud!
Låt mördarna försvinna,
de som trotsar dig med sina ränker
och fåfängt höjer sin röst mot dig.
Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre,
och avsky dem som reser sig mot dig?
Jag hatar dem med glödande hat,
mina fiender har de blivit.
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.